goran

självömkande inlägg:

jag undrar hur det känns att sitta avskuren från omvärlden. jag undrar också hur det kan te sig när man tillbringar all sin vakna tid med den familj man är uppväxt med och tagit sig ifrån så många gånger, oj. felaktighet. det är trots allt en ljuspunkt. jag trodde på fullt allvar att det skulle va sämre. skönare o hänga än ja trodde. så länge man inte bryr sig om allt tjaffs som e. klappa in de pappa lilla.

tänk om man skulle glömma bort hur bra och viktig man är. kan ingen berätta hur det är? stackars dom människorna som blir arga och upprörda över småsaker som att halebopladdningen, som man tänkt smsa sönder sina vänner med i rädsla av att de glömt deras patetiska existens, inte har kommit in på telefonen! stackars dom!

jag undrar hur det känns att dag för dag känna sig mindre och mindre attraktiv ur alla synvinklar. inte nog med att man kanske känner sig nere och dålig och att det speglar sig utåt utan också kanske lever på ett gammalt rockenrollminne att man minsann spelade i dedär tuffa rockbandet för trettio år sedan men nu sitter och använder det som berättigande för ens existens på den patetiska bar man sitter och försöker ragga på singelmammor och ensamkommande flyktingbarn på, eller att man tillexempel hävdar sin existens med att man faktiskt hade en reservplats på beckmans, jaha första jaha jaa förlåt, eller att jaaa joooo men snaaaaart ska jag väl ta mig till eh kanske bara ska hälsa på lite folk överallt i hela sverige och försöka bränna upp dom pengar och drömmar som jag har innan jag åker till norge och får ett jävla BARNHAGEJOBB istället för dom fantastiskt guldgröna skogar som växer i receptionistbranchen eller som växer i båtbranchen men nej nej nej ta inte mig ta den som är bättre än mig säger min utstrålning och min framförhållning är inte sen med att fylla i hur illa det står sig med den här killen när det kommer till jobbmoral och att komma i tid jaaaaaaaaaa va kul att du fokuserar på dina falska sidor säger hans självkänsla och slipper därmed allt ansvar för att få hans lekamen att äns stå upp, att äns resa sig på morgonen det är för fan min mage som får mig att börja fundera på att gå upp när klockan väl slår tolv på dagen det är för fan min mage som säger till mig att gå och lägga mig för att självförtroendet inpräntat att om han går och lägger sig hungrig så kommer han att gå upp tidigt äta frukost som en kung, jobba hela förmiddagen, äta lunch som en prins och jobba hela eftermiddagen och slutligen dinnera som en fattig och efter att den, i neonfärgat stoff klädda, lyckosamma och välutnyttjade dagen är till enda så känner han sig trots allt glad att han kommit till världen och nöjd över sin insats och imorgon kommer att bli en än bättre dag.

nej juste. så va inte fallet. magen väcker mig strax innan min mamma kommer hem på lunch.
aha
kul.. aa men tack då.. nae.. utan ketchup tack.. japp. ae de e ju som de e nu. svårt o få jobb... finanskris o allt. förresten berättade ja att ja spelade i ett rockband förr? vi va ganska kända vettu..!... o så...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback