all makt åt folke

jag undrar vad hon skulle säga om hon visste att hennes son grät när hon la ifrån sig luren.



les misserable.. non, c'est faux.. c'est le miserable..n'est ce pas?


nästa helg kommer viktor. då ska jag flytta in.. var och kollade på lägenheten idag. det kommer säkert att bli bra. viktor ska hjälpa mig lite. men det vet han nog inte om själv..

det känns skit. allting. vad har jag som förgyller min dag? vad har jag som gör mig speciell? vad har jag som får mig att känna att det finns någonting som gör att jag fortfarande orkar. har jag någon fast grund har jag ett ankare att hålla fast vid när det blåser som hårdast. för att inte nämna när sjön ligger helt slät och spegelblank. det är då man märker det som minst. att man driver iväg. sakta men säkert. ur fokus.. till slut krävs en oerhörd kraftansträngning för att ta sig tillbaka. om man nu orkar. även att man vet att det är där det hugger bäst..

jag är ett barr. ett barr i hennes och mauritz myrstack. jag är ingenting. jag kan bli utbytt när som helst, av vem som helst. jobbet kräver ingen direkt kompetens. jag önskar att jag var någon bättre. en bättre människa. haha, intressant att jag satte orden bättre och människa i samma mening. när den dessutom handlar om mig. ironiskt nog. idag var en jättedålig dag. jag hatar att vara lönearbetare. jag vill ha en fast punkt i min tillvaro.

jag kräver förändring. och ser mig själv, klagandes och krävandes, utan att för den sakens skull för egen maskin göra minsta lilla försök till att förbättra min situation, förpassas till passivitetens förlamande omnejd.

ja, och så var det med den saken. känslokall och känslolös beger jag mig mot min säng, för att efter en dålig nattsömn försöka jobba och visa mina främre fotpartier, det finns två.

till vilken nytta. jag kommer att fortsätta jämra mig och klaga. jag kommer inte inse att jag brutit mot min första regel som bloggare. haha.. bloggah!..

min blogg skulle inte bli ett ställe där jag skriver om mina traumatiskt pessimistiska tankeströmningar.

ser man på, tidens tand har karvat sig djupare och djupare in i mig och jag är tillbaka på den nivå, på vilken jag befann mig för tre fyra år sedan.

och ja, jag är en dålig människa. Snälla ändra på mig. Jag behöver all hjälp jag kan få, inte från idioter utan från människor. Riktiga människor bra människor. helvete också.

eller hata mig. ja, jo. det blir bäst så.

tack och adjö.

förlåt

förlåt då.

för att jag inte ringer. för att jag inte är någonting jag är. den föregående meningen kanske behöver en mer detaljerad förklaring. tidigare under kvällen fälldes en enstaka tår. jag är oerhört trött, bekymrad samt uppgiven.

idag var dagen då det kom, något som jag egentligen vetat om under en längre tid. jag har liksom haft det gnagandes i bakhuvudet sedan jag anlände till malmö, i princip. det sägs att människan har olika Jag.

mitt offentliga jag och jag är samma jag. kan vi börja med att konstatera. utöver det kan tilläggas att jag inte längre vet vad jag vill. jag har ingen direkt låga som driver mig i någon specifik riktning. dagligen umgås jag, det var en lögn. under helger då jag umgås med calles vänner och dylika stöter jag ständigt på människor vars liv ständigt tycks fylla dem med de behov de har att tillfredsställa. intressanta utbildningar kombinerat med ett deltidsjobb och en snygg pojk/flickvän. fina lägenheter och vänner överallt. som nyanländ hamnar jag därför i skuggan av dessa. mitt liv är förmodligen inte äns hälften så intressant som någon av deras. en fotnot skulle kunna vara att större delen av de jag träffar är kring 24 år.

astrid påpekade en sak. inför vem är det jag ska leva upp till de monstruösa ambitioner som jag ständigt brottas med? är det inför mig egentligen? delvis vill jag självklart få bekanta och vänner, men vari ligger där behovet av att jag ska kunna, hur ska jag formulera det... å ena sidan kan tyckas att man ska ha ett intressant liv och koll på litteratur musik och kultur i allmänhet för att passa in i vissa kretsar. å andra sidan är det endast egennyttan som egentligen behöver tillfredsställas. inte sant? intressant? knappast för en vanlig dödlig.

varifrån kommer då dessa för kreti och pleti ouppnåeliga ambitions of mine. är det påfrestningar från omvärlden som leder till att jag tror att jag måste prestera någonting som jag vanligtvis inte skulle klara av. eller är det så att det är jag som vill göra så oerhört bra ifrån mig så att jag, till min egen bristningsgräns ( vilken nu har passerat), försöker pressa mig till ytterligheter för att på så sätt försöka synas och få någon slags bekräftelse?

varför ställer jag bara en massa frågor istället för att leta reda på svaren?
questiomark.




en annan intressant grej som slog mig i huvudet idag var att när jag i detta tillstånd konverserar med människor omkring mig, eller långt ifrån mig, väldans lätt blir spydig och odräglig.

vilken slumpans otur.

alt.

gud i helvette.

när jag pratade i telefonen med astrid så höll jag inne med en mängd saker som poppade upp i mitt huvud och som jag ville slänga ur mig. inte för att såra henne. aldrig. verkligen inte. men som sagt tar någonting annat över och jag blir som.. jaa, säg det.

va jag inte förstår är; mig själv

there's a thought with beeing two.

kanhända är mitt sikte inställt på stjärnorna. kanske är det känslan av att vara stålmannen som ingen och ingenting kan rå på. kan så vara att insikten om att man inte kan flyga och därför endast når trädtopparna för varje dag som går kommer närmare, och närmare.

musiken då, jo tack. jag spelar ingenting längre, sjunger aldrig och har knappt slagit ett enda ackord på min tidigare så älskade gitarr sedan jag anlände till denna tredje rikets största stad ( citat: socialdemokraternas fürer här i malmö). jag får helt enkelt inte ur mig allting som jag tidigare kunde få ut genom teater, sång, träning och spelningar inte minst.





förlåt.

förlåt då.

för att jag inte ringer. eller hör av mig. för att jag försöker skapa någonting att hålla fast vid i den kyliga och blåsiga höst som snart anländer till malmö. för att jag är någonting jag är.







alla behöver bekräftelse. alla behöver en komplimang då och då. inklusive den, i ett tidigare liv som herkules, så mytomsbundne olle. i grund och botten handlar det om min rädsla för det nya som jag dagligen tvingas brottas med. jag ska bli mer geneös.

jag ska bli mer generös.

jag tror att jag kom fram till någonting till slut. kommentera gärna det du har läst om du, i mån av tid och lust, helt enkelt känner för det.

vid morgondagens horrisont skådar jag redan nu tio timmar på en dåligt luftknditionerad, men allt för väl upplyst katakomb på nedersta bottnen. Herravdnlingen på hm kallar.

jag är rädd att jag enligt avtal är bunden att bege mig. jag är rädd.



vänta på mig. jag kommer ifatt.

jag bor i malmö.

så, skönt att få det avklarat. för mig själv mestadels. jag är numera situerad i malmö stad. jag bor på en vind tillhörande en familj vars dotter jag träffade genom ett community vilket jag på ogrundad basis plötsligt var medlem i på grund av en tjej som en gång addade mig på msn, för tillfället står denna i duschen, daniel svarade, jag blev lite paff.

jag anlände för cirkus sjutton dagar sedan. fredag för två veckor sedan. malmöfestivalen flöt på och i början av veckan slängde jag ihop mitt cv och begav mig ut på gatorna för att söka alla jobb jag kunde tänkas finna. jag besökte bland annat diverse HMbutiker, mq, lagerhouse samt connecting sweden. snabbast på att höra av sig var de sistnämnda. de ringde mig och bad mig komma ner till slakthuset för en liten "pratstund".

skitsamma jag fick jobbet på hm och de e ja helt sjukt nöjd me de kunde fan inte bli mycke bättre ja e asglad att ja fick typ nästan de första ja sökte tack vare nathalies storasyster som la ett gott ord för mig o för att ja va kille så kvotera dom typ in mig men skitsamma nu ska ja återgå till den mer putsade svenska jag tenderar använda i dessa bloggsammanhang.

allting händer, hela tiden, överallt, runtomkring mig, jag träffar tusentals människor var och varannan dag och skaffar mig bekanta till höger och vänster, olyckligtvis röker jag även ciggaretter när jag festar. obs, endast marlbroe menthol, bra för tänderna och så luktar man gott också!

eh...

hur som haver barnen kär jag är rädd för att all denna turbulens gör mig osäker och trångsynthare. jag funderar över huruvida jag fortfarande är snäll och intressant, trevlig att umgås och samspråka med. ifall jag duger och för vilka jag i så fall duger. malmö är full av människor. största delen är gamlingar. resten är tråkiga och korkade, återstående är helt undrbara, snygga roliga och härliga. mestadels. detta ger mig ångest. jag vill också tillhöra deras skara. på ett sätt. på andra sätt inte. jag känner mig helt enkelt otillräckligt.

jag är rädd för att jag ust brutit ett löfte. att detta inte skulle bli en blogg där jag klankar ner på mig själv. utan tvärt om en blogg som stärker min karraktär och som försäkrar en plats i himmelen!

så är fallet. hur som helst.

jag behöver fotriktiga skor, pengar, kärlek och luft.

igårkväll satt jag i kalle och eriks lägenhet efter att ha varit på ut/inflyttningsfest. vi drack rödvin, åt ost och kex och vindruvor, lyssnade  åttiotalsmusik tog en indisk ciggeluring till och från och diskuterade livet. dom har n två och en halva på femtioåtta kvadrat som är sjukt fin och de betalar fett billigt för den. jag önskar att jag hade en sån lägenhet.

staden kryllar numera av idioter. minst tre fast boende.

jag spelar alldeles för lite gitarr, jag sjunger alldeles för lite, och jag rättar mitt blogginlägg alldeles för lite.

tack och adjö