det goda samtalet
det offentliga.. viktigt för utveckling. viktigt för att förstå hur samhället fungerar. på alla instanser.
men framför allt är det goda samtalet med mig själv viktigast.
men jag ser inget. jag hör inget. mina öron dövas av spotify, den bruceande tvn och köksstereon. mina ögon ser skuggbilder som man förmodas se upp till. ideal som ingen borde bry sig om eller eftersträva. i dimman av prestation, lugn, omtanke och kärlek har jag tappat fästet. likt inälvan som dansar på ängen. jag är skjuten i sank.
allt
och faan ta allt
lycka
en människa som är lycklig.
jag är inte lycklig.
jag ler inte på alla bilder. jag brukade vara glad när jag träffade människor och var bland folk.
jag hade alltid nånting roligt att säga, någon att skoja med, eller en kram att tilldela väl vald person.
jag visste inte så mycket om bottnen då. jag ser mig ändå som en gladlynt person.
men det ligger nånting inuti mig. som gör mig askig inombords. som aska liksom. lite grå, svart, utan substans. man kan blåsa bort mig med det minsta av andetag.
jag vet inte hur eller varför. men jag känner mig mörkare och mörkare för varje dag som går. jag är trött i huvudet. trött i kroppen, i själen. min mun hänger mer och mer. folk säger till mig att jag ser uppgiven ut.
jag känner mig uppgiven. utan ork utan mening utan nånting.
vem är jag. vem har jag blivit? olle sa att jag skulle få min roll med tiden. att jag skulle hitta tillbaka till den gamla olle så snart klassen lugnat ner sig och vi kommit igång. delvis har jag det. men inte fullt ut. jag är inte fullt ut.
hämmad. och otillräcklig. mänsklig hade vissa kanske sagt. och jämfört med mitt tidigare jag så kanske jag bara har blivit mer mänsklig. men jag känner mig fortfarande vilsen, nere, tyngd.
tung. i sinnet. motigt. tufft. det känns som att det är få stunder då jag riktigt kan njuta av mitt nu. mitt jag. min situation här i steneby. naturen är vacker. den tittar jag på ibland och blir lite glad. men det är nästan att jag drar upp mungiporna med flit, inte för att jag faktiskt blir glad, för att sedan dyka ner i min, enligt mig mörka sinnesvardag.
jag har 414 vänner på facebook. markolio har jättemånga fler.
kanske fokuserar jag på fel saker. kanske äter jag dåligt, sover konstigt. jag vet inte. på kvällarna tänker jag att det hade varit skönt att dela sin säng med någon, nån som hållt om en. nån som förstod och som jag kunde prata med. men jag tror att det jag vill ha finns i mig själv. det är inte nån annan jag behöver som säkerhet. jag behöver mig själv som säkerhet. och just nu känner jag mig jäävligt osäker.
vänner på facebook är inget bra sätt att försöka definiera välmående med. statistiskt sett betyder det ingenting. statistiskt sett betyder ingenting.
ibland funderar jag på att sluta. att sluta helt. och hållet. med allt. bara lägga av med allt. luta mig bakåt och uppslukas av allting som inte är. men jag vet inte vilken metod jag skulle använda mig av. det är väl det svåraste. att välja hur de ska ta slut. förmodligen nån pillercocktail. men jag vet inte. samtidigt ganska patetiskt och dålig stil att ta livet av sig. taskit mot andra liksom. men det kanske är det som är felet med mig. jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
jag har också funderat på att säga upp kontakten med allt som inte är viktigt för mig, just nu. sluta prata med folk. sluta internetta. sluta köpa saker. sluta dricka alkohol och sluta dagdriva.
jag funderar mycket över slutet. men jag kommer nog aldrig komma dit. det är en bra jävla bit att ta sig. vägen dit är väl det viktigaste jag är mest rädd för att jag kommer att känna såhär hela livet. att alltid va rädd..
adjö
jag är inte lycklig.
jag ler inte på alla bilder. jag brukade vara glad när jag träffade människor och var bland folk.
jag hade alltid nånting roligt att säga, någon att skoja med, eller en kram att tilldela väl vald person.
jag visste inte så mycket om bottnen då. jag ser mig ändå som en gladlynt person.
men det ligger nånting inuti mig. som gör mig askig inombords. som aska liksom. lite grå, svart, utan substans. man kan blåsa bort mig med det minsta av andetag.
jag vet inte hur eller varför. men jag känner mig mörkare och mörkare för varje dag som går. jag är trött i huvudet. trött i kroppen, i själen. min mun hänger mer och mer. folk säger till mig att jag ser uppgiven ut.
jag känner mig uppgiven. utan ork utan mening utan nånting.
vem är jag. vem har jag blivit? olle sa att jag skulle få min roll med tiden. att jag skulle hitta tillbaka till den gamla olle så snart klassen lugnat ner sig och vi kommit igång. delvis har jag det. men inte fullt ut. jag är inte fullt ut.
hämmad. och otillräcklig. mänsklig hade vissa kanske sagt. och jämfört med mitt tidigare jag så kanske jag bara har blivit mer mänsklig. men jag känner mig fortfarande vilsen, nere, tyngd.
tung. i sinnet. motigt. tufft. det känns som att det är få stunder då jag riktigt kan njuta av mitt nu. mitt jag. min situation här i steneby. naturen är vacker. den tittar jag på ibland och blir lite glad. men det är nästan att jag drar upp mungiporna med flit, inte för att jag faktiskt blir glad, för att sedan dyka ner i min, enligt mig mörka sinnesvardag.
jag har 414 vänner på facebook. markolio har jättemånga fler.
kanske fokuserar jag på fel saker. kanske äter jag dåligt, sover konstigt. jag vet inte. på kvällarna tänker jag att det hade varit skönt att dela sin säng med någon, nån som hållt om en. nån som förstod och som jag kunde prata med. men jag tror att det jag vill ha finns i mig själv. det är inte nån annan jag behöver som säkerhet. jag behöver mig själv som säkerhet. och just nu känner jag mig jäävligt osäker.
vänner på facebook är inget bra sätt att försöka definiera välmående med. statistiskt sett betyder det ingenting. statistiskt sett betyder ingenting.
ibland funderar jag på att sluta. att sluta helt. och hållet. med allt. bara lägga av med allt. luta mig bakåt och uppslukas av allting som inte är. men jag vet inte vilken metod jag skulle använda mig av. det är väl det svåraste. att välja hur de ska ta slut. förmodligen nån pillercocktail. men jag vet inte. samtidigt ganska patetiskt och dålig stil att ta livet av sig. taskit mot andra liksom. men det kanske är det som är felet med mig. jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
jag har också funderat på att säga upp kontakten med allt som inte är viktigt för mig, just nu. sluta prata med folk. sluta internetta. sluta köpa saker. sluta dricka alkohol och sluta dagdriva.
jag funderar mycket över slutet. men jag kommer nog aldrig komma dit. det är en bra jävla bit att ta sig. vägen dit är väl det viktigaste jag är mest rädd för att jag kommer att känna såhär hela livet. att alltid va rädd..
adjö