århundradets fågel
just nu tror jag att allting är en sörja. ponnyslakteriet har fullt upp.
jag pendlar mellan att hela tiden bossta mig själv och min självbild och att sen helt plötsligt gå och känna mig nere, ledsen, värdelös och tveka på att andra människor faktist bryr sig om mig. de senare tankarna går ganska stick i stäv med hur jag tänker att jag tänker om mig själv.
alla lindor. dom är mig upp till öronen. allt jag behöver är mig själv, jag behöver inte närhet från nån annan. nej det är ingen sport att komma nära människor för att få närhet och erkännande.
jag erkänner härmed mig själv kung, kamrat, kumpan i mitt eget universum
jag har mig själv. är det en positiv eller negativ grund? varför skulle den vara negativ? det är bara jag själv som bestämmer om jag är positiv eller negativ i grunden.
om jag bestämmer mig för att i grunden vara positiv inför mig själv blir allt som andra säger och alla vänner i alla lägen en bonus, ett plus i kanten men det är fortfarande jag själv som inser vikten av min existens och mitt välmående och jobbar för att det ska bli bättre, för att jag är värd det!
om jag bestämmer mig för att i grunden vara negativ inför mig själv blir allt som andra säger och alla vänner i alla lägen ett måste, som jag ständigt måste sträva efter, något som måste uppfylla mig då jag inte själv anser mig god nog att uppfylla mig själv. jag hamnar således i en negativ spiral som resulterar i erkännandets tvång och jag kommer ständigt att leva för andra människor och inte för mig själv
genom ett val tar jag Mig framåt på mina villkor. genom ett val följer jag andra människor och inte mig själv.
svart på vitt.. så är det. i livet finns det ingen gråskala! skönt! ellerhur!?
nu har jag sett allt, ingenting har jag förstått
vi hade vernissage idag jag borde vara glad jag är lite glad jag svetsade en lampa dom sa att det var bra men jag kunde inte ta åt mig för jag var alldeles för trött och orkade inte bry mig om att andra försökte få mig att må bättre. jag vill gråta men samtidigt vill inte tårarna komma fram och andreas bertilssons skeva stämmor ljuder i mina öron som samtidigt som en silverfisk tränger in i det allra djupaste av mitt inre. den säger till mig att världen är gjord av sesamolja och jag ler, den blir glad. får bröst. växer om mig och plötsligt en dag läser vi båda industridesign på Glasgow university of art. det är en lögn det är en lögn det är en lögn
jag är en salva som du kan smörja in dig med och bli lite mjuakre, gladare, snyggare och yngre. jag är din svetsfog som inte blev som du ville, jag är din spetsduk i samtidens förfall, jag är en enfotad feriearbetare som ständigt söker din uppmärksamhet och vill sluta hämta ditt jävla fittkaffe. jag är en sällsam blomma som inte vill ha kalsonger runt som jag är större än allah jag är mindre än din rädsla för att ditt sex inte är lika bra som alla andras jag är alltets allra jävla ballaste skit och jag är nageltrång som sätter spår i ditt inre, tills du blir femtio och har råd att operera dina fötter och när du fyller femtiofem står jag där, jag vet om ärren under dina fötter, jag vet varför du gråter varje natt när du egentligen vill hålla masken men din man vill inte längre och du känner paniken närma sig, du känner pensionsåldern närma sig och du tänker tillbaka på när du var ung. ung och vacker, ung, tjugo år kanske. och träffade dendär killen som inte gjorde så mycket väsen av sig. du träffade dendär killen som hade en liten snedlugg, något som du svor över i vanliga fall. både namnet och snedluggen. halsband. bög. thug. if you can take a motherfucking dick you can take a joke, you homothug!
jag är din menstruation, jag är thomas öberg som säger att " nitrodde ente att de skulle kåmma mäer råck! men nu jävlar blir det mer råck!" fast på skånska och nej man kan inte stava dialekt. dialekt är en upplevelse. dialekt är en social tillhörighet och ett socialt forum för att visa var du hör hemma och med vilka du hör hemma och i vilken kultur du hör hemma. precis som språk är makt är dialekterna parlamentarism. men den enda sanna demokraten är anarkist. jag vill inte visa en pekpinne för någon som inte förstår. jag vill inte vara en nagel i hönan på den som ler. snarare för dig som samtidigt som du läser detta undrar hur det känns att med hull och hår svälja en fyrtiotvåårig tvåbarnsmamma i tvättstugan. utan sköljmedel. till dig som undrar varför cechuaindianernas räkneord sju är pussy så fråga inte mig. åk dit för helvette. räds inte den björn som äter hermeliner ty han håller sig mätt. räds istället den snyltare som göder sina redan feta änder med ekonomiska tillgångar i form av potatis och reklamintekter. räds den som säger att han menar det han säger men att han samtidigt måste fundera över förändringarna i offerten.
du skickar inte offert på ett giftermål. gubbjävel.
du har fått nog nu
adjö
soläään
nu kommer ett sånt tråkigt inlägg utan känslomässiga urladdningar som bara berättar om hur bra allting är och hur skönt det kan vara att ta sig igenom en helt vanlig dag.
jag gick upp i rimlig tid och åt frukost. kollade lite eddie izzardklipp på tuben. sen satte jag igång en tvätt o ch skulle gå och jobba. gudmund ludvig och ted satt på altanen så jag slog mig ned vid dem under en kortare tid. vi snackade väder, vind fotboll, hockey och sen kom gudmunds familj och ted skulle jobba. kvar var jag och ludvig.
"ska vi slåss?"
"jaa.. joo, utomhus?"
"absolut."
vi hämtade handskar, mittsar och tandskydd, sen bar det av. sjukt befriande att slåss utomhus, känna mossan (och ibland lite gräs) mot fotsulorna och få solen i ögonen. vi fightades i enochenhalvtimme kanske. sista sparringen var fin.
satt i gräset och snackade skit i en halvtimme, latade oss i solen. sen gick jag och hängde tvätt och ludvig åkte hem till lund.
¨dagen fortsatte med att jag flyttade ut mjuka saker och en filt till altanen, lagade lunch och tog mat, macbook och mig själv till altanen för att tillbringa resten av eftermiddagen i solen. fett med sol. skrev klart mina ansökningsbrev och kände mig nöjd!
jag åt glass. började kika på molekyler som gör oss glada och sen lagade jag och ted lite mat.
gott. ringde mamma. erik berättade att han hade dansat med frej och att smk hade dissat hela hultsfred. jag tycker synd om honom. erik alltså. han borde bo i en större stad där det finns smarta människor han kna umgås med.
jag rastrerade och pixlade mina glada molekyler och målade varpen innan jag gick och la mig. läste lite gomorra.
tänkte att det var en fin och bra dag. solkräm ska jag ha på mig imorgon.
så kan en helt bra och fin och varm dag se ut på grimslöv. man måste inte blanda in djupa suicidala känslor i allt man säger och skriver. livet kan vara så mycket enklare än så. tro mig. fett bra skit.
därför är det kanske inte lika roligt att läsa min blogg längre. men jag trivs som fan med mitt liv och jag vet att det är jag som räknas. ingen annan. och det är sjukt värt.
jag är sjukt värd
innan jag överöser mig med för mycket kärlek så säger vi adjö.
adjö.
(för djupa, melankoliska inlägg kolla 2008)
ciao ciao!