all makt åt folke

att jag ska behöva känna mig illa till mods vid tanken på att min mage buktar ut, och att musklerna hamnar på fel ställe. och att mina hårtoppar är konstiga, och att mina kläder känns tråkiga, och att jag spelar töntiga dataspel trots att love inte är hemma längre och att jag tänker dessa tankar om mig själv och att jag inte kommer ur det

som synes en ond cirkel. ond bråd död. en cirkel går inte att sluta, du steker dig i samma sol som jag stekte mig i för två tusen år sedan. trots det får du mig att framstå som en tölp. trots att jag är fantastisk, begåvad, snygg, trevlig, och bra på ganska många sätt och vis så får du mig alltid att framstå i dålig dager så fort jag är i kontakt med andra personer.

då kommer tankarna; du har ju börjat bli så konstig mot folk, du som va så bra på att snacka med folk förr, varför e du inte de längre, varför kan du inte sluta bry dig om hur folk ser på dig när du träffar dom, kan du inte bry dig lite mer om att du faktiskt är genuin när du pratar med folk istället för att tänka på att du borde tänka mer på hur du är när du är bland andra människor.

vad hade du gjort i en sån situation!? just det. skitit i att du är en självupptagen babianröv och istället varit bäst; precis som du är. jag vet också det. men jag känner det nästan aldrig. jag fokuserar alltid på att jag misslyckas och kunde ha gjort saker bättre istället för att tycka att jag är bra och gör bra saker i stunden.

men vem är jag att klaga över mitt liv; förmodligen den enda att klaga över mitt liv! berättigad? Ja. 

jag är antagligen den enda personen som har rätt att tycka saker om mig själv. det måste ju i sin tur innebära att jag inte måste bry mig om vad andra tycker, i och med att det ä irrelevant för mig och min vidareutväckling av mig själv och mitt Jag. det byggs bäst av mig, bara jag kan se till att jag blir som jag blir. inte love eller ted eller emmy eller alf eller erik eller min mamma. jo hon kanske kan lite. men det är lite sent nu för jag är trots allt ganska gammal nu. tjugo fyllda ta mig tusan.

jag har alltså bara mig själv vid vägs ende. som tur är. eller otur. bit i äpplet. det är viktigare att få i sig näring än att vara pjåkig när det kommer till de gastronomiska kvalliteér som uppfylls eller icke dito vid inmundigandet av den mustiga kärnfrukt som fransmännen kallar pommes. 

jag fick en stereo tusen spän två skitbra böcker david sandström och klassisk gitarr på skiva strumpor av bambu lakan och en disktrasa

appråpå julklappar bytte jag och astrid idag. jag tycker om henne hur mycket som helst. men det är bäst att vi inte är tillsammans. även om så förefaller absurt i viss dager. jag fick fläder te, tekupa och ett pussel på 1500 bitar; hon ska hjälpa mig att lägga det också. astrid fick först ett brev på sin ruta på andra våningen där det stog fina saker, sedan en låt av mig på gitarr där jag sjunger fina saker och tillslut Rickard III i lkpng med 123 schtunk! kukbra grejjer!

den nattsvarta himmelens tusentals ljuspunkter beivrar sig sällsamt benvridna husgeråd i hopp om att kassler och myrra i en fusion utan gränser ska luttras i kedjornas glans av tusen nålar, och en tuttning av andra graden. 

adjö då.