all makt åt folke

Idag är en dag, för många likt vilken annan dag som helst. Men inte för mig.
Idag är dagen då jag för första gången sa nej. första gången jag avstod.
första gången jag faktist tog beslutet som enligt normer, ranns och reson anses fördelaktigt. beslutet som innebär att man avsäger sig en sak och istället företar sig en annan. utan att som människa förtas, förgås, Frillesås.

De facto: jag har lite pengar
När jag skriver om det kommer jag förmodligen ångra bittert att jag inte åkte.
Nu pågår en inflyttningsfest i malmö. staden mitt hjärta bultar för. den plats på jorden där jag känner frid och förnöjsamhet direkt vid ankomsten till stationen och där jag för ett år sen levde rövare. I malmö lärde jag känna många människor, vissa av deras bekanta, och bekantas bekanta. På inflyttningsfesten finns bekanta och bekantas bekanta och en och annan som jag känner sen tidigare, plus en massa annat folk. Sådana människor man gärna spenderar tid med, blir mer bekant med, kanske till och med vän i sinom tid. Helt enkelt ett sjukt bra ställe att nätverka och samtidigt ha fruktansvärt kul. Jag hade varit mitt i smeten, där jag trivs alldra bäst, där jag gör bäst ifrån mig, med nya människor att ta mig ann, med mängder av utmaningar och dessutom på davidshall, sjukt schysst område.

Anledningen till att jag inte befinner mig i detta inferno av kalaspirater är.. inte alls särskilt enkel. den är rättare sagt väldigt komplicerad.. men kanske kan sammanfattas kring en blandning av mjöl, jäst, vatten, salt och skaldjur.

Att för första gången avsäga sig ett erbjudande är ovanligt i min värld. Att åka ner till malmö med gudmund, betala bensinpengar när jag känner för, och komma hem imorgon innan tre och under den tiden träffa jättemånga människor hade när som helst tidigare varit mig en självklarhet. men inte idag.
Förra gången jag skulle till skolan missade jag bussen och grät på busstationen till och från i två timmar tills sara kom och hämtade mig och skjutsade mig till skolan. Natten innan var jag hemma, plötsligt blev jag apatisk och kunde knappt röra mig, knappt prata, och framförallt inte tänka. När jag skulle ta ut pengar gick det inte fast jag visste att jag hade pengar kvar till bussen. Att jag åkt med människor til höger och vänster och lovat ut bensinpengar resulterade i en skuld på 830 spänn denhär månaden. betala en hyra som sammanslaget ligger på 5600. av ett csn på 7495 kronor är det inte så mycket kvar.

jag är helt enkelt en katastrof när det gäller finansiella medel. dessa små papperslappar som människor byter sinsemellan över hela jorden men som i slutändan trots allt  får folk att hamna i större olycka. Jag är kass. Jag beslutade mig på den busstationen att nu får det fan ta mig vara nog, skärpning. är du sämst i världen eller?
och här står jag nu, sitter. Jag tänker inte hålla på och tjafsa runt och inte ha råd att göra vad jag vill bara för att jag ständigt, så fort jag närmar mig ett större område som framstår civiliserat, slänger ut pengar till höger och vänster på saker som jag för stunden mer än gärna köper men när det väl kommer ti ll kritan inte behöver.

Att samtidigt leva ett stressigt liv där man inte har råd att inte ha råd är ganska klurigt. min mamma var iallafall stolt över mig. jag tror att de e sjukt viktigt för mig att ha dissat den kanske ( fan här kommer det) bästa festen på riktigt jävla länge och skita i att jag kunnat bli bekant med en massa bra folk. Just för att jag inte kan få allt. jag måste lära mig att prioritera. idag har jag gjort klart det första blocktrycket, gymmat, gjort avslappningsgrejen,  handlat mat(billigt men pinande god) och umgåtts lite till med teds sju vänner som är på visit. malmö hade tyvärr varit en flopp i dagens läge, trots alla goda sidor. att istället åka dit i januari och ha förberett en massa känns betydligt bättre. kanske mer moget.. vad vet jag.. just nu känns det som att jag har tagit ett steg i en viss riktning.. jag har hur som helst något att relatera till, jämfört med att tidigare ätit räkmackor i alla lägen, i princip.

tack.