avsaknaden av ord

jag tänker i detta inlägg försöka beskriva de känslor och tankar som finns inom mig i detta nu.

återblick
jag har under en stor del av mitt liv föraktat min uppväxtstad i vissa hänseenden. några av dessa är hur folk berusar sig och vilka motiv de har till detta, hur folk umgås och hur de sociala nätverken uppstår, fungerar och bibehålls.
detta har jag varit medveten om i viss utsträckning. jag har för enkelhetens skull generaliserat kring detta och gjort det lätt för mig att distansera mig, skala av för att se vad jag består av. 

ikväll var det källängsfestival. källängsparken är en park i centrala vimmerby där det årligen arrangeras avslutningsfest för främst högstadierna. så även i år. utbudet var dock mer lockande i år då de dragit dit ett gäng band. vissa av medlemmarna är mina vänner. jag, jesper och simone bestämmer oss för att ta oss ner och kika en sväng. 

precis som väntat möts vi av små, små barn som springer runt med cider i händerna och pojkar runt fötterna. 
det är en svår bild att måla upp. den är svår. alla ska eller har genomgått det stadiet. ränna runt på gator om nätter och skratta, prata och göra knasiga saker. för vissa går det bra, för andra över styr. ok. jag har fortfarande svårt att ta att när vi går ner i parken så går det förbi ett gäng balla killar som alla är med i tävlingen* och tittar på oss som om vi inte var särskilt välkomna. i deras sällskap finns även flickor som att döma av deras agerande inte vet ett skit om sitt eget värde. 

*tävlingen: det finns en tävling som har pågått under en ganska lång tid. tävlingen går ut på att man ska täcka sina byxor med så konstiga detaljer som möjligt. vissa har ett tjockt färgstreck över hela baksidan av sina brallor och andra väljer en kanske mer klassik broddyr av olika slag. det finns drakar, flames, grenverk och en uppsjö andra motiv. tävlingen är avgörande för vilken status man har i vissa umgängeskretsar. 

efter att minusisthenotion har spelat ( bra spelning. fet skit ) börjar simone frysa och förslaget att vi ska röra oss mot harrys gör en bra valkampanj och går vinnande ur striden. jag tänkte mig att vi skulle ta en vända runt stadens gator och titta på det allmänna drägg som alltid förekommer på dessa under festliga nätter. det visar sig att vi skulle gå in på harrys. detta uppdagas för mig när vi står utanför och simone säger att " men ska vi inte gå in då, jag fryser ju! ". plötsligt känner jag en obehagligt stark motvilja. jag vill absolut inte gå in där. jag vill absolut inte gå in där. det är en fysisk känsla. som en blockering. jag försöker se det som en rolig grej men det är inte roligt. det är i högsta grad obehagligt. vi går in, jag känner blickarna och vi tar ett bord. det slår mig att ledmotivet till vår entre är " oa hela natten". låt nummer två som spelas är dendär margareta låten som alla klämmer i på, som galningar. näst på tur står karaokeversionen av den tjugofemte smäller det. vi känner oss färdigvärmda och lämnar lokalen. 


JAG HAR FÅTT NOG!jag har fått nog. jag har fått en sån djävulsk överdos av denhär stadens sevärdheter, möjligheter och hur sjukt ointressant och alla idioter som befolkar den, inte sagt att alla är idioter men alla är ta mig fan idioter. 
att det sitter så fysiskt rotat i mig gör det än mer intressant. att jag KÄNNER DET FYSISKT I MIN KROPP!! KROPPEN !
den kropp som är min. den som jag styr över och den som är hela mitt allt. säger ifrån.

folk är dumma i huvudet och om ni inte tror mig, åk hit. upplev en skolavslutning och en utekväll på harrys
ska vi se om du står ut. man kan skratta åt det. och man kan förlöjliga det och man kan ironisera över det.
men att se det i verkligheten och uppfatta alla indikationer på att detta är det fullt normala är en sjuk upplevelse
det är en sjuk upplevelse. jag hoppas att du slipper se det med dina egna ögon

jag hoppas att jag aldrig kommer att se det med mina egna ögon igen. jag tänker stänga in mig. bakom låsta bommar och inte gå ut förrän jag flyttar till steneby, för att plugga kläder. bögigt, ellerhur. han har en gul parkas på sig! bögigt. ellerhur
man kan ju inte va bög. då dör man. det är som en sjukdom
jag kan inte skriva mer om den här saken längre jag har fått nog jag har fått nog och jag klarar inte av mer skit
det är helt otroligt vilket koncentrat av intolerans det kan finnas på ett och samma ställe.
döden dö


adjö

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback