all makt åt folke

förlåt

förlåt då.

för att jag inte ringer. för att jag inte är någonting jag är. den föregående meningen kanske behöver en mer detaljerad förklaring. tidigare under kvällen fälldes en enstaka tår. jag är oerhört trött, bekymrad samt uppgiven.

idag var dagen då det kom, något som jag egentligen vetat om under en längre tid. jag har liksom haft det gnagandes i bakhuvudet sedan jag anlände till malmö, i princip. det sägs att människan har olika Jag.

mitt offentliga jag och jag är samma jag. kan vi börja med att konstatera. utöver det kan tilläggas att jag inte längre vet vad jag vill. jag har ingen direkt låga som driver mig i någon specifik riktning. dagligen umgås jag, det var en lögn. under helger då jag umgås med calles vänner och dylika stöter jag ständigt på människor vars liv ständigt tycks fylla dem med de behov de har att tillfredsställa. intressanta utbildningar kombinerat med ett deltidsjobb och en snygg pojk/flickvän. fina lägenheter och vänner överallt. som nyanländ hamnar jag därför i skuggan av dessa. mitt liv är förmodligen inte äns hälften så intressant som någon av deras. en fotnot skulle kunna vara att större delen av de jag träffar är kring 24 år.

astrid påpekade en sak. inför vem är det jag ska leva upp till de monstruösa ambitioner som jag ständigt brottas med? är det inför mig egentligen? delvis vill jag självklart få bekanta och vänner, men vari ligger där behovet av att jag ska kunna, hur ska jag formulera det... å ena sidan kan tyckas att man ska ha ett intressant liv och koll på litteratur musik och kultur i allmänhet för att passa in i vissa kretsar. å andra sidan är det endast egennyttan som egentligen behöver tillfredsställas. inte sant? intressant? knappast för en vanlig dödlig.

varifrån kommer då dessa för kreti och pleti ouppnåeliga ambitions of mine. är det påfrestningar från omvärlden som leder till att jag tror att jag måste prestera någonting som jag vanligtvis inte skulle klara av. eller är det så att det är jag som vill göra så oerhört bra ifrån mig så att jag, till min egen bristningsgräns ( vilken nu har passerat), försöker pressa mig till ytterligheter för att på så sätt försöka synas och få någon slags bekräftelse?

varför ställer jag bara en massa frågor istället för att leta reda på svaren?
questiomark.




en annan intressant grej som slog mig i huvudet idag var att när jag i detta tillstånd konverserar med människor omkring mig, eller långt ifrån mig, väldans lätt blir spydig och odräglig.

vilken slumpans otur.

alt.

gud i helvette.

när jag pratade i telefonen med astrid så höll jag inne med en mängd saker som poppade upp i mitt huvud och som jag ville slänga ur mig. inte för att såra henne. aldrig. verkligen inte. men som sagt tar någonting annat över och jag blir som.. jaa, säg det.

va jag inte förstår är; mig själv

there's a thought with beeing two.

kanhända är mitt sikte inställt på stjärnorna. kanske är det känslan av att vara stålmannen som ingen och ingenting kan rå på. kan så vara att insikten om att man inte kan flyga och därför endast når trädtopparna för varje dag som går kommer närmare, och närmare.

musiken då, jo tack. jag spelar ingenting längre, sjunger aldrig och har knappt slagit ett enda ackord på min tidigare så älskade gitarr sedan jag anlände till denna tredje rikets största stad ( citat: socialdemokraternas fürer här i malmö). jag får helt enkelt inte ur mig allting som jag tidigare kunde få ut genom teater, sång, träning och spelningar inte minst.





förlåt.

förlåt då.

för att jag inte ringer. eller hör av mig. för att jag försöker skapa någonting att hålla fast vid i den kyliga och blåsiga höst som snart anländer till malmö. för att jag är någonting jag är.







alla behöver bekräftelse. alla behöver en komplimang då och då. inklusive den, i ett tidigare liv som herkules, så mytomsbundne olle. i grund och botten handlar det om min rädsla för det nya som jag dagligen tvingas brottas med. jag ska bli mer geneös.

jag ska bli mer generös.

jag tror att jag kom fram till någonting till slut. kommentera gärna det du har läst om du, i mån av tid och lust, helt enkelt känner för det.

vid morgondagens horrisont skådar jag redan nu tio timmar på en dåligt luftknditionerad, men allt för väl upplyst katakomb på nedersta bottnen. Herravdnlingen på hm kallar.

jag är rädd att jag enligt avtal är bunden att bege mig. jag är rädd.



vänta på mig. jag kommer ifatt.